Elaka bin?

Som så ofta på sistone har jag pratat bin med släkt och vänner. Mormor har berättat om hur elaka bina på föräldragården kunde vara, särskilt när de svärmade. (Jag som lärt mig att svärmande bin är snälla bin, de har ju magen full av honung. Men, men.) Avelsarbetet har väl gått framåt? Snällhet är ju nåt man avlar på. Men så var jag på senaste föreningsmötet och det började pratas om erfarenheter av elaka bin, bland annat om hur drottningar med vissa ursprung gett elaka bisamhällen, och om hur man fått fly hals över huvud för att ett samhälle haft en dålig dag. Inte vad jag vill höra! Det ska ju vara som på de danska biodlingsavsnitten på video där biodlaren klappar bina utan att bina tar illa vid sig! Aja, bara att hoppas att drottningarna i mina avläggare sprider lugn i samhället så jag får snälla och gosiga bin. Lite perspektiv fick jag under kvällen då jag såg två gamla videoband med inspelade reportage om bin, men inte om den typen vi odlar. Den ena videon handlade om mördarbina i Syd- och Nordamerika och hur de spred sig över kontinenten. De var riktigt ilskna! Den andra handlade om hur man i otillgängliga bergstrakter skördade honung och vax ur vilda bisamhällen, som hängde under klippor över hundratals meter stup! Vilket arbete. Det tog en vecka bara att tillverka repstegen som behövdes för att nå bina... Vi har det nog rätt bra här i Sverige med våra (relativt) snälla tambin!

Bibänksbygge

Jag har beställt två avläggare (små avknoppade bisamhällen) som blir klara i juni, lite på impuls, men nu finns egentligen ingen återvändo. Bin ska det bli!

I veckan fick jag en artikel från ett tidigare nummer av Bitidningen där det beskrevs hur man enkelt kan göra en bibänk för två kupor. Just vad jag behöver! Eftersom jag vill komma igång med bina nu på en gång så blev det här nåt praktiskt att omsätta energin i. Snabb, enkel och billig skulle bänken vara att bygga. Men för mig med begränsad snickerivana var det inte ett snabbt projekt. Inte var det riktigt så billigt som artikeln sa heller, vi får skylla det på inflationen.

Det skulle vara tryckimpregnerat virke till bänken, men när jag såg den giftspäckade trallen bara kunde jag inte förmå mig att köpa den. Att min bibänk skulle stå där och läcka, som en miljövidrig gifttunna, stämde inte riktigt in i min biidyll... Vanliga plank att olja in fick det bli!

4-5 timmar har det hittills blivit lagda på bänken, som skulle ta en timme att knåpa ihop. Som sagt är jag inte så van vid såna här byggen... För noggrann har jag varit också, har jag fått höra, och så kan det kanske vara, men det känns som att jag behöver bevisa att jag inte är helt praktiskt förlamad. Det har gått bra, bara att en planka har slagit sig, så bänken har inte alla ben i marken på en gång. Men det rätar ut sig med kuporna på plats. Nu ska jag skruva isär den igen och limma ihop. Och sen är det bara att börja med inoljningen!

Från tidningsartikel till lindhonung

När jag under en rast på mitt förra jobb läste tidningen fick jag syn på en artikel som gjorde mig nyfiken på det där med biodling. OK, jag är inte invandrare och inte kvinna, men inte heller en äldre herre som de flesta biodlare verkar vara... Jag har nog läst lite om biodling tidigare och varit lite intresserad, men det var på den tiden jag fantiserade om att ha en hel bondgård (kanske är inte de fantasierna helt över...) så biodlingen drunkade nog lite i det övriga. Nu materialiserade sig intresset till handling. Jag hörde av mig till Sundbybergs och Spångaortens Biodlareförening och var sedan med på näst sista träffen i föreningsbigården innan "vintern" (mitten av september). Då höll bina på att få foder och jag fick titta in i kupan där de surplade sockerlösning. Jag hörde att Lotta i styrelsen eventuellt skulle hålla en biodlingskurs till hösten. Jag kontaktade henne och tydligen tillräckligt många andra, för kursen blev av. Fem höstkvällar samlades sju biodlaraspiranter hos Lotta i hennes lokal i Kyrkhamn i Hässelby, så långt västerut man kommer i Stockholm. Där lärde vi oss om biodlingens mysterier växlat med fika och provsmakning av olika sorters honung. Ljunghonungen var god, rapshonungen den med, och så maskroshonungen... Honung är gott helt enkelt. Fast lindhonungen blev min absoluta favvosort!

Bin börjar bloggas

Sommaren 2007 blev jag nyfiken på biodling. Tänk att kunna ha husdjur för husbehov trots att man inte bor på landet. Och honung som är så gott! Ju mer jag fick veta om de små insekterna, desto mer fascinerad blev jag. Brist på biodlare är det också. Klart jag ställer upp!