Igår var vi vid kuporna och kollade läget. Trots sol var flygintensiteten lägre än tidigare. Lägre temperatur var det, förstås. Vår vana trogen besökte vi kuporna en dag med fint väder, men vi har fått rapporter från andra att det en del dagar endast suttit ett stackars frysande bi på flustret.
Inte förrän igår har jag sett tecken på drönarslakt, som innebär att arbetsbina på hösten motar ut drönarna ur kupan. Ingen regelrätt slakt, men det innebär en säker död för drönarna, som inte klarar sig på egen hand. De behöver ju till och med matas. Från flustret tumlade en arbetare och en drönare. Arbetsbiet höll maniskt fast vid drönaren och ville väl helt enkelt inte ha tillbaka drönaren i kupan. Till slut flög drönaren iväg, bortjagad. Sorgligt, men strikt praktiskt, eftersom drönarna inte behövs till nåt förrän en bit in på nästa säsong och då är det bara för samhället att producera nya. Med färre bin att hålla liv i går det åt mindre foder.
Vi testade att lyfta ena kanten på vardera kupa för att få en uppfattning om de har tillräckligt med foder för att klara sig över vintern. Inte vidare lätt att veta hur det ska kännas, men vikten var hyfsat lika i alla fall. Det känns konstigt om båda skulle ha ont om foder när de dragit ner nästan 24 kilo var. Jag lyfte lite på plasten och kollade om det fanns celler fyllda med foder. Det var inte lätt att hitta, men det fanns ändå en del. När jag var där och kollade var några bin rätt snabba på att trippa ut och hålla rumpan i vädret, visa gadden och fläkta med vingarna. "Det här är vår mat. Stick!"
